en del av er har undrat nu ett tag om jag fortfarande har en pojkvän och svaret är, Ja det har jag. jag skriver bara inte om honom så mycket i bloggen. HATAR alla som ska toffla som aldrig förr för sina pojk/flickvänner. jag ska lära er en sak och det är att han/hon är bara en liten del av erat liv. ni kan inte isolera er själv med han/hon hela tiden, fattar ni inte att ni tappar allt? så kul med dem som inte har några vänner kvar för att dem är för mycket med sin partner. så jävla fail om ni frågar mig. fast jag ska inte klandra er helt och hållet för jag var där det första halvåret tyvärr. jag skäms över det fortfarande och hatar det när mina vänner drar upp det. och ja jag klandrar mig själv för att jag blev så kär att ingenting annat spelade någon roll förutom honom, jag vill aldrig mer leva det livet att vara så beroende av en människa att man knappt kan andas utan dems närhet. helt sjuuukt hur det kan bli så. men har också lärt mig att man ska bara lita på sig själv i alla lägen det är bäst så känner jag iaf. när du minst det så allt bara vända.hur som helst är min syskon och vänner prio ett. dem är mitt allt och lite till. men utan nicklas skulle allt vara så tomt och meningslöst men hade ju inte gått under utan honom för jag tror inte på ett liv med någon i 80års tid. jag tror inte att vi kommer dö på ålderdomshem tillsammans även fast jag kanske hade önskat det så vet jag att dit kommer vi inte, men däremot så kommer jag leva med honom dem närmaste året, åren kanske? vad vet jag allt kan vända på bara några sekunder men jag älskar honom riktigt mycket och just nu vill jag inte vara utan honom för han får ut det bästa i mig. tillbaka till ämnet.